Lars Lerin: ”Jag är uppväxt i en fri anda där jag i stort sett fick göra vad jag ville”

För två år sedan förlorade Lars Lerin sin mamma Gerd. Nu hoppas han att hans egna barn slipper uppleva sorgen att mista en förälder medan de fortfarande är små.

Den stora gula villan tronar på en kulle med Vänern precis nedanför. Det är inte svårt att förstå varför Lars Lerin fastnade för bostaden på Hammarö strax utanför Karlstad som han och maken Junior flyttade in i för drygt 13 år sedan.

Bygden tycks onekligen ha en del gemensamt med den nordnorska ögruppen Lofotens storslagna landskap som Lars har hyst en himlastormande kärlek till ända sedan han som 23-åring besökte platsen för första gången.

Lars Lerin

Ålder: Fyller 70 i april.
Familj: Maken Manoel Marques Lerin, känd som Junior, 46, sönerna Rafael, 8, och Gabriel, 7, tvillingdöttrarna Iris och Gerd, 4,5 år, samt katten Silling.
Bor: På Hammarö strax söder om Karlstad, sommarställe i Fjällbacka på västkusten.
Gör: Konstnär, författare och tv-profil.
Aktuell: Med tv-programmet Lerin på Lofoten på SVT och boken Lofoten.

”Det är liksom slöseri med livet att bo någon annanstans än i Lofoten”, slår han fast i praktverket med hans målningar därifrån som kom ut i november. Ändå blev det så att Lars efter tolv års boende på Lofoten år 2000 brådstörtat lämnade man, katt och hus för att starta om sitt liv i de värmländska barndomstrakterna.

I somras var han tillbaka på ögruppen för att spela in tv-serien Lerin på Lofoten där han utforskade platsen i sitt hjärta på nytt och också var konstnärlig mentor för en grupp människor som liksom han själv har missbruksbakgrund. Det var bara andra gången på 23 år som han har återvänt dit.

– Första gången jag reste tillbaka var 2016. I samband med det träffade jag också min exman. Vi hade inte setts på 16 år. Eftersom vår brytning blev så abrupt hade det varit väldigt sårigt mellan oss. När det kommer droger och alkohol in i spelet blir det ju ofta mycket elände. Därför var det bra att vi kunde träffas och prata om det som varit, konstaterar Lars.

Lars akvarellmålningar har blivit folkkära. Foto: Thomas Carlgren

Lars Lerin om missbruket

När SVT tillfrågade Lars exmake, konstnären Yngve Henrikson, om att medverka i tv-serien fick de dock ett eftertryckligt nej till svar. Lars har full respekt för hans beslut.

– Jag tror inte Yngve hade någon lust att gräva i varför han blev så sjuk i sitt medberoende. Han valde hellre att stänga dörren till det förgångna. Själv har jag mer varit så att jag vill bearbeta allting. Jag vill inte ha någonting i mitt förflutna som jag är rädd för. Har jag varit med om hemska saker vill jag kunna se tillbaka på dem med öppna ögon.

– När jag kom tillbaka till Lofoten kunde jag för första gången betrakta landskapet med ett rent sinne. Det var skönt, men samtidigt smärtsamt, att påminnas om flydda tider som innehållit både lycka och svärta.

Blandmissbruket av alkohol och tabletter som nådde sitt crescendo på Lofoten hade tagit sin början flera decennier tidigare.

En yngre Lars Lerin från tiden då han bodde på Lofoten. (Privat bild)

– Jag var tonåring när jag drack första gången. Genast kände jag att det var min medicin. Alkoholen gav mig självförtroende och mod. Med hjälp av den kunde jag släppa mig själv fri. Men liksom för de flesta andra försatte missbruket mig i en nedåtgående spiral som inte slutar förrän man är nere på botten. Jag tror att det måste göra riktigt ont för att man ska förmå sig till att vända sitt liv.

Veckan efter att Lars drabbats av akut alkoholförgiftning på Lofoten återvände han till det tillbommade huset i Sunnemo som en gång varit hans förföräldrars sommarstuga. Den första tiden var bakslagen fler än framstegen. Hjärtesorgen över den havererade kärleksrelationen dövades effektivast på det gamla vanliga sättet.

– Jag försökte lägga in mig på behandlingshem men det blev misslyckat. Det tog tid innan jag kom till en punkt där jag insåg att jag måste välja mellan livet och döden. Nu har jag varit nykter sedan 2001, med undantag för något enstaka återfall då jag försiktigt provat att dricka men tappat kontrollen. Det är lätt att lura sig själv att tro att man är frisk för alltid men beroendet är en sjukdom som man aldrig tillfrisknar ifrån utan bara håller i schack. Därför är jag noga med att fortsätta gå på tolvstegsmöten och hålla kontakten med mina medsystrar och medbröder. Vi stödjer varandra.

Lars tillbringar fyra., fem timmar i sin ateljé varje dag. Foto: Thomas Carlgren

Junior Lerin drabbades av svår abstinens

När Lars hade återhämtat sig från såväl missbruket som skilsmässan påbörjade han sitt sökande efter en ny kärlek. En brasiliansk granne parade ihop honom med Junior som 2007 satte sig på flygplanet till Sverige i tron att han var på väg till Schweiz.

När Lars tog emot Junior på Arlanda hade han ingen aning om att hans blivande livskamrat hade ett 15-årigt drogmissbruk bakom sig. Junior berättar att han kastade en påse med marijuana i soporna precis innan han gick ombord på planet till Stockholm.

– Nu är jag fri! tänkte jag. Men att avgifta sig på egen hand var inte så enkelt som jag hade trott. Jag drabbades av en fruktansvärd abstinens. På nätterna fick jag hallucinationer och skrek rakt ut. Lars förstod inte vad som hände med mig.

– Inte ens när jag lades inpå sjukhus vågade jag säga sanningen till honom. Jag var rädd för att gå miste om hans kärlek ifall jag berättade om mina narkotikaproblem. Men till slut orkade jag inte bära min hemlighet längre.

Lars tog nyheten om Juniors missbruk med fattning. Drabbningarna med beroendedjävulen är en av ytterst få gemensamma nämnare hos det äkta paret Lerin-Marques. När det gäller smak, stil och intressen kunde de knappast vara mer olika.

Svaret på vem som får anpassa sig mest efter den andra finns möjligen i det nyrenoverade köket. Medan Lars hade tänkt sig avskalade köksytor i diskreta toner önskade sig Junior något som påminde om den färgsprakande inredningsestetiken i hans uppväxtland Brasilien. Slutresultatet? Ett överdådigt och underbart osvenskt kök i mörkgröna nyanser med
iögonfallande kakelplattor i regnbågens alla färger.

Lars och Junior har nu varit ett par i 16 år. Tillsammans har de fyra barn. Foto: Thomas Carlgren

Lars och Junior har fyra barn tillsammans

Det som ger upphov till de hetaste diskussioner makarna emellan är emellertid inte heminredning utan uppfostran av de fyra barnen.

– Jag är uppväxt i en fri anda där jag i stort sett fick göra vad jag ville och hade en kompisrelation till min mamma. Juniors föräldrar var mycket mer auktoritära. Därför har vi lite olika syn på hur barnuppfostran ska gå till. Jag är den där humoristiska pappan som skojar och skrattar med barnen. Om de ger mig fingret eller på annat sätt uppför sig illa har jag svårt att ta det på allvar, bekänner Lars.

Här opponerar sig Junior kraftigt:

– För mig är sådant där beteende hemskt. Att exempelvis kalla Lars för gubbe, som vår yngsta son gjorde häromdagen, är helt oacceptabelt i mina ögon. Jag tycker att barn ska visa respekt mot vuxna.

En annan sak som paret har lite olika uppfattning om är huruvida familjen nu är fulltalig eller inte. Junior, som är minstingen i en syskonskara på elva, skulle gärna vilja ha ett femte barn innan han firar sin 50-årsdag om drygt tre år. Lars är mer skeptisk till tanken.

Å andra sidan hade han aldrig trott att han skulle bli förälder över huvud taget. När Junior kungjorde sin ambition att skaffa barn tog Lars honom först inte på allvar men undan för undan gjorde de fyra telningarna entré i villan på Hammarö. Junior är biologisk pappa till samtliga barn, som alla är födda i Brasilien.

De senaste nytillskotten i familjen är tvillingtjejerna Iris och Gerd. Den sistnämnda är uppkallad efter Lars mamma Gerd Lerin som 92 år gammal gick ur tiden i november 2022.

Lars och Junior med sina fyra barn. Från vänster: Iris, Gerd, Gabriel och Rafael. (Privat bild)

Sorgen efter mamma

Att Lars efter fyllda 60 skulle bli familjefar chockade inte bara honom själv utan också Gerd den äldre.

– Mamma var alltid så försiktig och rädd för allting. Hon ville aldrig göra något väsen av sig. När jag skulle ge ut min första bok sa hon: ”Jamen tycker du verkligen att det är någon bra idé? Är det inte bättre och lugnare om du låter bli?” Likadant var det när vi skulle få barn. Tyvärr var hon också lite för gammal och avtrubbad för att kunna fästa sig vid barnen när de kom.

Så länge hon levde var mamma Gerd Lars allra närmaste vän.

– Hon försvann liksom lite i etapper mentalt, så när hon dog hade jag redan sörjt en hel del. Det är en hemskt svår del av livet att mista sina föräldrar. Mest saknar jag att inte kunna ringa mamma och berätta om roliga saker som hänt eller diskutera olika problem.

– Konstigt nog är vår äldsta son en själsfrände för mig ungefär på samma sätt som mamma var. Jag kan gråta över det otroliga i att det kan komma in en människa i ens liv som blir så betydelsefull för en. Jag hoppas att de andra barnen på samma sätt mer och mer kommer att växa in i mitt hjärta.

Under Lars barndom ängslades mamma Gerd storligen över att sonen skulle avvika från normen och hamna i utanförskap. Kan Lars förstå hennes moderliga oro bättre nu när han själv är förälder?

– Ja, att något ska hända barnen är ju den stora oron i livet. Men samtidigt har jag i tolvstegsprogrammet jobbat med att inte ta ut sorger i förskott. Man kan inte planera för så väldigt lång tid framåt utan det är den här dagen som är just nu som gäller.

När kung Carl XVI Gustaf firade 50 år på tronen överräckte riksdag och regering en målning av Lars Lerin på en stor väv. Statsminister Ulf Kristersson och talman Anders Norlén presenterade verket för kungaparet. Foto: TT

Lars Lerin glömde att han ansökt om skilsmässa

Något som Lars med tiden gärna skulle vilja göra sig fri ifrån är sin långsinthet. Även i det hänseendet är han och Junior varandras motpoler.

– Junior kan blossa upp i raseri över smågrejer men sedan lägger han det snabbt bakom sig. Hos mig går konflikter mycket djupare än vad det gör för honom. Jag ruvar på oförrätter och blir nästan hämndlysten om någonting har fått mig att känna mig kränkt.

Ovan nämnda egenskap, parat med en släng av impulsivitet, är enligt Lars orsaken till den där omskrivna skilsmässoansökan i början av 2021 som kvällspressen omgående lyckades nosa upp. Även om det var jobbigt i stunden kan Lars i efterhand skratta åt sin drastiska handling.

– Just då såg jag ingen annan lösning än skilsmässa. ”Det här funkar inte längre, det är nog bättre att vi går åt olika håll”, tänkte jag.

Han glömde bara bort den lilla detaljen att informera Junior om sitt beslut.

– Det var Aftonbladet som ringde till mig och talade om att vi skulle skilja oss, påminner sig Junior med ett leende. Men jag förklarade för reportern att allt var bra mellan oss nu och att det var veckan före som vi hade grälat lite grann.

Själv hade Lars vid det laget hunnit förtränga att han begärt skilsmässa.

– Jag satt i godan ro och målade ute i ateljén när Expressen ringde och påminde mig. Då fick jag bråttom att kontakta tingsrätten och återkalla ansökan. Händelsen lärde mig läxan att bli mer försiktig och inte vara så känslostyrd.

Hemmets Journals reporter träffade Lars Lerin i hans hem på Hammarö. Foto: Thomas Carlgren

Vill inte att barnen ska uppleva sorg tidigt i livet

Vi tar avsked av Junior i huset och går ut till ateljén som ligger en bit bort på tomten. Där får vi ett kärvänligt mottagande av Lars trogna kollega, katten Silling – döpt efter en före detta polismästare i Munkfors.

Medan jag själv går omvägar runt akvarellmålningarna av Lofoten som ligger utspridda över golvet för att inte riskera att sätta skoavtryck på dyrgriparna kliver Lars obekymrat över sina alster. På fotografens uppmaning slår han sig ner i en fåtölj mitt i havet av konstverk och tar upp katten i knäet.

– När jag målar ligger Silling framför mig på bordet och följer mig med blicken, förklarar han.

Är måleriet lika viktigt för honom nu som innan han fick barn? undrar jag.

– Ja, det är det faktiskt. Jag skulle inte klara mig utan det. Om vi exempelvis ska till Brasilien måste jag ha med mig mitt material, annars blir jag nervös.

Men någon slitning mellan måleriet och familjelivet känner han inte.

– Jag har ju tid att måla när barnen är i skolan och förskolan. Vanligtvis blir det en fyra, fem timmar varje dag som jag tillbringar här. Eftersom jag ändå inte har samma energi som när jag var yngre tycker jag att det räcker.

I början av april lämnar Lars 60-plusåldern bakom sig och kliver över 70-årsstrecket.

– Alltså, det är så absurt för mig, för jag har alltid känt mig yngst i alla sammanhang. Dessutom har jag jämt känt mig omogen och barnslig. Jag tycker inte att jag är riktigt vuxen nu heller.

– Jag är inte rädd för att dö. Det är bara det att jag inte vill dö. För barnens skull försöker jag värna om hälsan så att jag får vara med länge. Jag vill inte att de ska behöva uppleva sorgen i att förlora en förälder medan de fortfarande är barn.

Utöver att få fortsätta att hålla sig vid liv och ha hälsan i behåll har inte Lars några storvulna önskningar inför framtiden.

– Nej, jag hoppas bara att ingenting drastiskt eller otrevligt händer utan att tillvaron får rulla på i en lugn vardagsharmoni. Några vansinniga äventyr har jag inget behov av. Jag har haft dramatik så att det räcker i mitt liv.

Artikeln publicerades först hos Hemmets Journal 2024-02-22-

Rulla till toppen