Konstnären Madeleine Pyk: ” Jag föddes gammal, så nu lever jag baklänges”

88 år gammal är konstnären Madeleine Pyk fylld av energi och framtidsplaner: - Nu ska jag bli världens äldsta människa. Vi träffade henne hemma i Skillinge på Österlen – och fick en konsttur som heter duga!

Ateljén i det vackra fiskeläget Skillinge på Österlen är som en injektion av ljus. Det flödar från de stora fönstren, ner mot staffliet där Madeleine målar en tavla med intensivt röd botten och med hennes karaktäristiska svarta linjer. I sina pösiga målarbyxor av manchester och rutiga skjorta utstrålar hon en air av coolt konstnärskap som skulle göra vilken konstfackelev som helst svårt avundsjuk.

Rummet är som en utställning i sig, med tavlor längs väggarna och golvet, spännande masker, konstverk av drivved, målartrasor, pannåer…

– Och här borta är ett par röda pumps som jag målar åt en vän, säger hon och pekar på en tavla vid fönstret. Han gillar att ha på sig damskor ibland.

Färgtuberna ligger i prydlig ordning och på bordet bakom ligger en trave med cd-skivor som Madeleine lyssnar på när hon målar.

– Den här, hon är bra, hon har en röst som är oslagbar, säger hon visar upp en cd med sopranen Jessye Norman. Jag gick med pappa på operan från jag var fyra år.

Madeleine sitter vid staffliet en kort sekund innan hon flyger upp:

– Oj vad händer nu, kommer alla bilder upp där? säger hon och tittar i fotografens dator. Nu ser jag hur gammal jag har blivit, jag har inte sett mig i en spegel på 25 år. 


LÄS ÄVEN: Saras loppisfynd kan vara värt 120 000: “Det var tur att jag inte hann måla på den”


”In och ut på Beckis”

Det är nu jag lägger ner anteckningsblocket och slår på ”inspelning” på telefonen. Det finns ingen möjlighet att fånga alla orden på papper. Berättelserna är så många och intensiva att det snart känns som du är på ett tivoli. Det är liksom bara att spänna fast sig och åka med i en fantastisk bergochdalbana, en ren nöjesresa, rätt in i Madeleines extremt kreativa och fantasirika värld. En värld som öppnar dina sinnen, där ålder är helt oviktigt och där det mesta tål att skojas åt.

– Jag hade ju en tid som dåre, säger hon mitt under tavelförevisningen. Jag åkte in och ut på Beckis i flera vändor och fick elchocker.

 

– Jag minns ingenting från den tiden, fortsätter Madeleine, men jag har sparat en massa teckningar och de är vansinnigt roliga. Så lite kul måste jag ha haft.

Nej, det är inte helt lätt att få Madeleine Pyk att berätta kronologiskt om sitt liv. Det här med att dela in dagarna i måndag till fredag och hålla koll på alla årtal har hon aldrig riktigt förstått vitsen med.  

– Men jag vet att jag är född 1934.

Jo, klara fakta är att Madeleine är född 24 februari 1934. Hennes föräldrar var Ragnar och Barbro ”Baba” Pyk, och hon växte upp vid Slussen i Stockholm, högst upp i ett hus med fantastisk utsikt över staden. Där satt ofta Madeleine i fönsternischen och tittade ut över staden om kvällar och nätter. Inte minst lyssnade hon på alla ljud.

– Jag skulle nog hellre vara blind än döv, förklarar hon. För mig är det nästan som att ljuden har olika färger. Och att inte kunna höra musik – vilken förtvivlan, säger Madeleine, som har radions P2 på hela nätterna.

Det var Kristina Lugn som sa att det finns ”ett badrum, ett kök och en Madeleine Pyk-tavla i varje svenskt hem”. Och finns det någon konstnär som kan kallas både älskad och folkkär så är det just Madeleine Pyk. De konstkunniga kallar henne ”vår tids stora svenska naivist” och vi är många som gärna sugs in i tavlornas lekfulla värld. Här kan allting hända tycks det, vi möter leksaker, robotar, djur, exotiska mattor och scener från Madeleines långa liv, inte minst från de 25 åren i Nice. 


LÄS ÄVEN: Vårda och laga dina loppisfynd – så tar du hand om 10 vanliga prylar


Konstnären Madeleine Pyk: ”Jag föddes  gammal –  nu lever jag  baklänges”
– Det där är ett självporträtt, säger Madeleine och pekar på bilden av en kvinna i hög svart hatt.

 Målat eller tecknat har hon alltid gjort. På Skägga gård på Värmdö utanför Stockholm samlades den stora släkten, och för Madeleine och hennes kusiner var barndomen som en dröm. Här fanns massor med djur, gamla hus och spännande natur. Här fanns tid att utforska, leka, drömma och fantisera…

– Det fanns inget annat att göra, 

knappt någon radio, ingen tv, vi lekte och vi ritade tillsammans. Barndomen var härlig, säger Madeleine.

Den älskade mamman ”Baba” verkar också varit väldigt tillåtande.

– Ja, mamma var otroligt tolerant. Vi lekte ”Hela havet stormar” och flyttade om alla möbler. Hon blev inte ens arg när en kusin kissade från ”relingen”…

Född vegetarian

Det var också i barndomen som den starka kärleken till djuren började.

– Jag är född vegetarian. Jag har aldrig ätit fisk eller kött, förklarar Madeleine och berättar om hur hon som barn fick förlösa labradortikens åtta valpar.

– Sedan bodde alla hundarna hemma i lägenheten i Stockholm. Grannen var inte så förtjust.

Men tigrarna då? De är ett vanligt motiv i Madeleine Pyks konst. De fanns väl inte hemma i lägenheten?

– Jodå, det är min bror Peter. Jag var fem år när han föddes. Mina föräldrar hade längtat så länge efter en son, de brukade kalla mig för Abraham.

–  Peter blev ett sådant tillskott för hela familjen, och på kvällarna brukade mamma läsa Nalle Puh för oss barn. Och Peter var precis som Tiger i boken. Han skuttade hela tiden och fick alla att bli glada. 

– Vi pratar fortfarande med varandra flera gånger om dagen.

Konstnären Madeleine Pyk: ”Jag föddes  gammal –  nu lever jag  baklänges”
“Drömmen om att flyga” hette den senaste stora utställningen. Madeleine skulle gärna vara en fågel. – Ja, tänk själv så praktiskt. Du sitter med en gubbe på en middag som bara tjatar om sitt jobb. Då bara lättar du och flyger iväg…

För det kreativa och konstnärliga barnet blev det Konstfack i Stockholm redan som 17-åring. Men det är också efter skolåren som Madeleine blir psykiskt sjuk, i vad som diagnostiserades som ungdomsschizofreni. Botemedlet var behandling med elchocker på Beckomberga sjukhus i Stockholm.

– Men elchockerna hjälpte. Jag blev nästan en bättre konstnär efter det. Innan dess var jag så noga med detaljerna. Allt skulle vara så exakt. Idag skiter jag i det, kör lite mer med elvisp.


LÄS ÄVEN: Sofie flyttade till enslig fjällstuga: “Jag tänkte inte riktigt efter vad jag gav mig in på”


Minns du när du blev frisk?

– Verkar jag frisk? frågar hon mig och spänner blicken i mig.

Jag nickar.

 – Ja, då är jag det idag i varje fall. Tror det var lite värre igår… 

Men att det var konsten som fick henne att läka är det ingen tvekan om. 

– Det är inte två separata saker att måla och att leva. Det är när jag målar som jag lever. 

 En italiensk psykolog var också viktig för tillfriskningen.

 – Hon lärde mig att bygga broar till verkligheten med hjälp av fantasin, ­istället för att gräva ner mig i orsaker. Att analysera är inte min grej. 

Men ska man känna något särskilt när man tittar på dina tavlor?  

Svaret kommer snabbt:

– Det ska kännas som att gå på en teater, eller på en operaföreställning där ridån plötsligt går upp…

– Eller ner, lägger Kri Bohm till.

Nu har vi nämligen flyttat oss vidare in i det vackra vardagsrummet som ligger i rummet bredvid ateljén. Det är en eklektisk blandning med designklassiker som Jonas Bohlin och Philippe Starck blandat med 1700-tal och de mest fantastiska mattor. 

Kärlek sedan 50 år

Kri Bohm är journalisten som är Madeleine Pyks stora kärlek sedan över 50 år. Hon bor i huset tvärs över gatan och det är ett samspelt par som smashar eleganta one-liners över ett osynligt nät.

– Kri skulle köpa en tavla av mig när vi träffades. Hon kallade mig Aga Khan, säger Madeleine.

– Nej, jag kallade dig Tutankhamun, säger Kri. Du hade inga möbler så det ekade lika tomt som i en grav hemma hos dig! 

Kri och Madeleine bjuder på kaffe ur vackert engelskt porslin ”men pepparkakorna är gamla, ta inte dem, ta kolakakorna”.

En stund senare flyger Madeleine upp för trappan, lätt i kroppen som en hind. Här på ovanvåningen har hon sitt skrivarrum med balkong och havsutsikt över Skillingeviken. En skön dagbädd ger plats åt vila och stora tankar.  

Under en kökshandduk ligger den gamla Olivetti-skrivmaskinen som hon skrivit sina böcker på.

– Men färgbandet är slut. Vet inte var man ska hitta det. Sa du att Guillou också hade en sån här maskin? Kan man be honom om färgband tror du?

Överallt finns också små tittskåp där hennes samlingar av leksaker, bilar, gamla telefoner, vackert slitna nallar och andra djur samsas. ”De brukar rymma ut på natten och ställa till ett fasligt liv”, förklarar Madeleine.

 Hur ser en vanlig dag ut för dig?

– Jag går upp klockan fem. Det har jag alltid gjort ända sedan jag var liten. Det var då jag gjorde mina läxor som barn, innan frukost.

– Och så går vi på promenad jag och Jack, säger hon och klappar den 14-åriga King Charles-spanieln som är lite tunn i pälsen, men annars pigg.

– Jo, men helt döv.

Efter frukost med kaffe och blåbär blir det arbete i ateljén i några timmar.

 – Ljuset är tillbaka. Det underbara vårljuset. Nu är bästa tiden att måla, säger Madeleine och visar några nya tavlor som handlar om kriget i Ukraina.

 – Den värsta tavlan kallar jag för ”insnöad”. Det är ju precis det han är, Putin.

– Kanske får jag skäll för att jag målar ugglor när världen brinner. Men jag känner att jag inte kan släppa in hur mycket som helst. Ibland måste jag få vara lite struts.

Konstnären Madeleine Pyk: ”Jag föddes  gammal –  nu lever jag  baklänges”
– Många konstnärer är flera personer, samtidigt. Jag är en enda, men jag befinner mig på olika platser.

Om Madeleine orkar fortsätter hon sedan med ett målarpass på eftermiddagen också.

 – Men morgonen är bäst, då fångar jag in vad jag drömde i natt. 

För natten är Madeleines eget universum, där minnena möts i form av olika bilder och där radions P2 står för musiken.

– Det är så bra, jag behöver aldrig gå på bio, för det är rena rama biografen i sovrummet, säger hon.

Under natten kommer också alla ”absent friends” på besök. De som inte längre lever, annat än i minnet. 

– I ateljén kan jag framkalla de här människorna som inte finns längre, deras röster och samtal. Jag är aldrig ensam i ateljén.

– Det är därför jag inte är rädd för att dö, fortsätter hon. Jag är nyfiken på att träffa alla dem som redan är där.


LÄS ÄVEN: Kika in i den konstnärliga 20-talsvillan: “Syftet var att skapa ett hem med god atmosfär”


Jobbar och ser på snooker

Trots brutna handleder, en skadad höft och en genomgången cancerbehandling vägrar Madeleine också här att gräva ner sig i eventuella krämpor.

– Kroppen har tagit stryk, men hjärnan hänger med. Däremot fick jag sluta cykla och simma för två år sedan. Gick inte längre med balansen.

Klockan fyra är arbetsdagen slut. Då är det dags för snooker på tv, och Madeleine berättar initierat om tjusningen med spelet.

– Vi hade ett stort engelskt biljardbord när jag växte upp. Jag brukade   spelade med morbror Sigfrid (Siwertz, författare, reds anm).   

Vi lämnar bostaden och fortsätter ett par hundra meter ner till hennes nybyggda museum som öppnar för säsongen lagom till Konstrundan i Skåne.

Här är det ”hängt, men inte tänkt”, förklarar hon. Ingenting är kronologiskt, utan målningarna som hänger på väggarna är som utsnitt ur Madeleines liv och vardag. Här finns kärleken Kri som en tiger, morfar på cykeltur, minnet av älskad syster och förstås Madeleine själv.

– Ja, det där är ett självporträtt, säger hon och pekar på en bild av en kvinna i hög svart hatt.

– Den hatten hade vi när vi lekte charader. Problemet var bara att vi aldrig bytte ut lapparna.

– Och där är mamma och jag som små ekorrar, vi samlar på nötter till vintern.

Att försöka analysera hennes konst för mycket är som sagt ingen idé, menar Madeleine. Drömrecensionen av hennes konst är ett enda ord, ett kort och gott ”skitbra!”.

Istället vill hon fånga lekfullheten och fantasin i livet, själv är hon fortfarande ett elvaårigt barn, säger hon.

– Men jag tror jag föddes gammal, så nu lever jag baklänges.  

Artikeln publicerades först hos Icakuriren 2022.

Rulla till toppen