Marie Bengts: ”Vem högg en sax i den godhjärtade Asta?”

Vi tog ett glas med Marie Bengts, aktuell med Inferno i snö som är en uppföljare till En sax i hjärtat och Döden klär i domino.

 Hej Marie, vad vill du ha att dricka?
– Gärna något med bubblor. Vatten, öl, cava, prosecco eller champagne.

Dina böcker beskrivs som ”pusseldeckare”. Vad är det, egentligen?
– På engelska heter det ”whodunnit”: vem gjorde det? Exempel på typiska pusseldeckare är Agatha Christies verk om Poirot och Miss Marple men även Morden i Midsomer. I centrum finns en problemlösare, huvudpersonen. Ett brott – oftast ett mord – begås. Sedan finns ett antal människor som i varierande grad blir misstänkta för brottet.
Det finns två grundläggande regler för en ”whodunnit”. Det måste vara fair play och boken ska vara ”readable”, alltså läsbar. Under berättelsens gång presenteras ett antal ledtrådar, vittnesförhör, listor över alibin eller motiv och teknisk bevisning. För att det ska vara rent spel ska läsaren få tillräckligt många ledtrådar så att det går att lista ut vem som är brottslingen. Men ledtrådarna är ofta gömda i texten – eller till och med falska. Ja, och så ska boken som sagt vara läsbar, vilket ändå är det viktigaste.

Intrigen och miljöerna i boken för tankarna till brittiska mysdeckare, fast här är vi i 1950-talets Småland. Varför just där och då?
– Småland för att jag kände till miljön. Sedan inbillar jag mig att små byar och olika människokaraktärer är sig ganska lika världen över och över tid. 1950-talet eftersom det var en intressant tid, både ur ett politiskt och feministiskt perspektiv – hemmafruidealets tidsålder. Efter ett decennium av krig och elände i Europa var man nu optimistisk inför framtiden och välfärdssamhället började växa fram, samtidigt som förändringar gick långsammare i isolerade små samhällen, där var man mer beroende av grannarna – på ont och gott.
Eftersom Hannah inte skulle kunna arbeta som kriminalpolis på den tiden gjorde jag henne till sömmerska – av en händelse råkar jag också vara förtjust i den tidens mode. En annan bonus var att jag slapp att tänka på modern teknik när det gällde brottsutredningen, detektiven är hänvisad till sin uppfattnings- och slutledningsförmåga.

Har du något eget smultronställe i Småland?
– Skogen – och det finns många skogar att välja på i Småland. Det är något helande och läkande med skogspromenader eller att bara sitta med ryggen mot ett träd och filosofera.

Den nyfikna damen Asta Grankvist i debuten En sax i hjärtat engagerar sig lite för gärna i andra människors problem, och så blir hon också mördad – med en sysax! Det låter lite … blodigt?
– Jag tänker att det är mer blodfullt än blodigt, det saknas ingående beskrivningar som kan skrämma oss blödiga. Mordet behövde vara brutalt eftersom psykologin bakom är det intressanta, själva motivet. Vad fick någon att hugga en sax i bröstet på den godhjärtade Asta Grankvist? Sedan är det meningen att titeln En sax i hjärtat ska vara lite underfundig. Amatördeckaren Hannah Lönn är sömmerska och har på sätt och vis också en sax i hjärtat. Faktum är att hon har fler gemensamma nämnare med den mördade än hon vill erkänna.

Ditt manus charmade förlaget 2017 och du debuterade som författare. Hur kändes det?
– Bjuder på ett lika slitet svar: Det kändes helt jäkla fantastiskt. Fortfarande har jag en känsla av overklighet, att jag drömmer – eller att jag spelar huvudpersonen i en feelgood-bok eller film. Jag är överväldigad. Samtidigt gäller det att komma ihåg att ge sig själv en klapp på axeln mitt upp i alltihop. Det ligger massor av hårt jobb bakom – det är inte (bara) så att jag har vunnit högsta vinsten i ett lotteri.

Vilken bok kommer du själv aldrig att glömma?
– Den hemliga historien av Donna Tartt. Jag har många litterära favoriter men den dyker alltid upp först i huvudet.

Om du fick ta en drink med vem som helst i världen, vem skulle det vara?
– Eftersom Agatha Christie och Dorothy Sayers tyvärr inte finns ibland oss längre, blir det JK Rowlings – alla gånger. Jag tänker att vi sitter i varsin bekväm jättefåtölj och sippar fin maltwhisky, jag frågar och lyssnar och hon håller låda.

av Tove Kullenberg foto: Sofia Runarsdotter