Fjällgården Rørbakken har varit i samma släkt i många generationer. Med varsamma moderniseringar och stor kärlek till platsen tar familjen vara på historien och traditionerna.
Vi följer stigen längs Rasdalsälven, omgiven av västländsk natur i sitt bästa sommarväder. Bakom oss ligger den branta stigningen från Bolstadøyri. Utsikten är spektakulär, och längs vägen berättar Magne Rørbakken om sin farfar Anders, som jobbade på NSB och var bland de första som körde upp vägen när den öppnades på 1950-talet. Anders ska entusiastiskt ha beskrivit upplevelsen som en dröm, nästan som att flyga. Den väglösa fjällgården Rørbakken, som vi ska till, var Anders hemplats. Idag räknas den som kulturhistoria och används som fritidsbostad av ättlingarna. Längs stigen finns det kulpar i Rasdalsälven.
Foto Kathrine Sørgård
Utan indraget vatten är detta en omtyckt badplats. Så som det alltid har varit för fjällfolket från den gamla klynggården som bestod av två gårdar. Här uppe har folk bott sedan före digerdöden, det vittnar gamla skriftliga källor om. Själva husen antas vara från senast 1880. Magne är en av många ägare. Klynggården är oskiftad, med sex parter som ägare.
Gammelmormors bänk
Det är Wenche Mari Helle och Magne som använder Rørbakken mest. När andra är där är det fint att samlas ute på gårdsplanen där de är omgivna av historiska byggnader som har fått små uppgraderingar. Bortsett från en solpanel, får man en känsla av att tiden har stått stilla här i flera hundra år.
– Mina gammelmormor och gammelmorfar Knut och Ingeborg, var de sista bofasta här. Det är fint att sitta på verandan och se ut över Rørbakken mot bergen precis som de gjorde, berättar Magne, som har vuxit upp med att göra turer hit.
När familjen började använda platsen, bar huvudbyggnaden prägel av att den länge hade använts lite. Efter en ordentlig grovstädning och röjning, kom charmen mer fram.
– Det som nu måste göras, utförs så försiktigt som möjligt för att bevara atmosfären. Vi har tillfört lite mer komfort. Som en bra soffa och en modern lampa över matbordet, där farfar alltid tände oljelampan, berättar Magne, och sätter sig ner på slagbänken där hans gammelmormor Ingeborg dog 1946.
– Hon lagade middag, och satte sig ner en stund för att vila med träskeden i handen, och dog. Hon blev, precis som andra före henne, buren härifrån ner i kista. När de som bodde här kunde känna att tiden närmade sig, gjorde de gärna i ordning en kista i förväg, berättar Magne.
Bär vatten och hämtar ved
Familjen bär fortfarande in vatten från bäcken i närheten, precis som gammelmormor gjorde. Magne, Wenche Mari och deras vuxna barn William, Jone och Ane Mari uppskattar det enkla stuglivet. Här varvar de ner, och är vana vid att det mesta tar längre tid.
– Vi hämtar vatten från älven längre ner om bäcken torkar ut. Sedan bär vi ved och eldar i ugnen jämnt för att hålla värmen, berättar Wenche Mari medan hon serverar kaffe från en gammal kittel som alltid har funnits här. Hon är också mycket förtjust i platsen, och har varit en ivrig pådrivare för att ta hand om Rørbakken.
– Inför framtiden vill vi restaurera och underhålla, så att det blir lätt för barn och barnbarn att vara här, säger Magne.
Känslan av närheten till en svunnen tid har han och Wenche Mari velat behålla, därför gör de få förändringar.
– Farfar Monrad hade nog ändå skakat på huvudet åt att vi har bytt ut oljelampan mot LED-ljus. Men för oss är det viktigt att det också är lite praktiskt att vara här. Det är en ny tid på gården, även om vi i all framtid vill ta hand om det gamla.
Stugfakta
Stugtyp: Historiskt småbruk
Byggår: Cirka 1880. Gårdsdrift från före digerdöden.
Storlek: Cirka 50 m²
Utvändig beklädnad: Original, gammal panel målad i färgen Rørosröd.
Tak: Taktegel
Rumsindelning: Våning 1: Hall, vardagsrum, kök, sovrum. Våning 2: Trapphall, sovrum, förråd.
Faciliteter: Solcellspanel. Utedass.
Instagram: @hytteliv_i_bakko
Läge: Rørbakken i Rasdal, 500 m.ö.h., Voss kommun i Vestland.