Markus Torgeby är löparen som fick nog och flyttade ut i en kåta i den jämtländska skogen i fyra år. Även om han numera bor i ett hus tillsammans med sin familj söker han ständigt efter sätt att leva nära naturen. Hans senaste projekt är en liten stuga utan el och vatten med utsikt över…
Solen står högt på himlen och lyser på sensommargrönskan i skogen utanför jämtländska Undersåker. Markus Torgeby balanserar på stocken som ligger som en bro över den brusande Slagsån. På andra sidan vattendraget fortsätter han genom hallonsnåren uppför berget. Det här är en väg Markus känner väl, det är hans fötter som trampat upp stigen.
Efter någon kilometers vandring öppnar skogen upp sig. När vi fortsätter uppför den branta sluttningen genom blåbärsriset syns en liten omålad stuga uppe på krönet. Tolv kvadratmeter stor gör den inte mycket väsen av sig men utsikten är desto mer storslagen. Västerut avtecknar sig Åreskutans siluett mot den blå himlen. Även om Markus varit här många gånger slutar han inte förundras över platsen.
Gjorde bok av stugbygget
– Det här är ren magi. Tänk att hitta en så här öppen sluttning i det här landskapet. Jag har sprungit i det här området i så många år men aldrig varit här innan en kompis visade mig den här platsen. Jag förstod direkt att det var här stugan skulle ligga.
Det var två år sedan han började bygga stugan som nu utgör stommen i den nyutkomna boken ”En plats på jorden”. Att det skulle bli en bok av stugbygget var inte tanken från början men ganska snart insåg Markus och hans fru Frida, som tagit alla bilder till boken, att det fanns något att berätta.
– Det började egentligen med att jag ville bygga en stuga till mig, Frida och barnen.
Och sedan kände vi efter ett tag att det var ett klockrent projekt, vi gör en bok. Jag gillar att bygga och jag gillar att fundera. Om jag bara skriver om mina funderingar är det ingen som kommer att läsa det. Stugan blev skelettet som jag hängde upp mina funderingar på, berättar Markus.
Markus Torgeby i Husdrömmar på SVT
I boken som beskrivs som en”filosofisk bygghandbok” får man följa Markus och familjens arbete med att göra en grund, resa stommen, isolera och spika panel på stugan men också de tankar som sysselsatte honom under arbetets gång. Allt material bar Markus upp själv genom skogen. Totalt blev det tre ton och 500 kilometer som avverkades under det år bygget tog. Ett slitsamt jobb som ändå kändes meningsfullt.
– Att få gå med ett syfte, det är härligt kan jag tycka. Och att bära upp allt själv har varit en stor del av grejen. Det är inte bortkastad tid när man går där och funderar.
Boken följs åt av en film på Youtube där Markus visar hur de olika delarna av husbygget går till. Men filmen är inte den enda rörliga bild som projektet mynnat ut i. I oktober visas en specialversion av SVT-progammet ”Husdrömmar” där tittarna får följa Markus bygge.
– De har varit här och filmat 30 dagar under det året som det tog att bygga stugan, och det blir tre halvtimmeslånga program, berättar Markus.
Bodde ensam i tält i fyra år
Förutom att ”En plats på jorden” beskriver arbetet med stugan handlar den också om de platser och människor som präglat Markus och hans familj genom livet. En av de platserna är Markus mormor och morfars hus på Öckerö utanför Göteborg. Markus, som är uppvuxen på ön med havet runt knuten, hade sitt andra hem där under barndomen. Hos morfar Rune, som var fiskare, och mormor Eivor, som sysselsatte sig i trädgården och med brödbak, fick de praktiska sysslorna ta plats i hemmet. På nätterna sov Markus över på den svala övervåningen och hörde havsvindarna dra runt knuten.
LÄS ÄVEN: Hon hoppade av ekorrhjulet och byggde ett Tiny House: ”Mitt liv ryms på 24 kvadrat”
En annan viktig plats för Markus är kåtan som han bodde i under fyra års tid när han var i 20-årsåldern. Som ung hade han talang för löpning och framtiden som elitidrottare såg ljus ut. Samtidigt brottades han med prestationsångest och oro. Under tonårstiden insjuknade hans mamma i MS och till slut blev det för mycket. 23 år gammal tog Markus tåget till Jämtland, vandrade ut i skogen och satte upp en enkel tältkåta. Sedan bodde han där ensam i fyra år.
– Jag flyttade ut i skogen för att det var fullständigt kaos i mitt huvud. Jag hade ingen riktning och jag tänkte att jag måste hitta min riktning. Jag behövde sätta mig i en situation där det bara var jag.
Inne i stugan spelar solljuset på det obehandlade brädgolvet. Inredningen är sparsmakad. En gjutjärnskamin i ett hörn, en fårskinnsfäll på golvet och ett enkelt träbord längs väggen. På kortsidan som vetter mot väster finns flera fönster. Ett av dem är från stugan Markus och Frida flyttade in i efter att de fått sin första dotter. 28 kvadratmeter stor utan el eller rinnande vatten på en gammal fäbodvall i den jämtländska skogen.
”Vill ge mina barn den här världen”
En tid som Markus i efterhand har förstått inte blev så lyckad. I boken skriver han: ”Jag tog i för hårt, missade målet. Mer låst än fri. Inte jättebra på att lyssna på någon annan än mig själv. Till slut sa min fru stopp. Är tacksam för det idag, att hon satte ner foten och pekade mot en mjukare, gemensam väg. Jag hade levt ett ensamt liv annars, ett liv utan familj.”
– Första åren vi bodde på fäbodvallen var jag lite för hård, jag misslyckades med att visa det goa. Det här blir ett sätt att återerövra det där. Nu kan vi gå upp hit och bara vara här i några dagar. Jag vill ge mina barn den här världen, jag tror att den kommer bli viktigare och viktigare, säger Markus och tittar ut över skogen och Helgesjön.
Han har slagit sig ner på ljugarbänken som löper längs med stugans ena långsida. På marken framför oss lyser mogna blåbär, längre bort sticker fjället Suljättens topp upp. Numera bor Markus och hans familj i ett rymligt egenbyggt hus med både el och rinnande vatten på samma fäbodvall de först flyttade till. Huset ligger bara några kilometer från där vi befinner oss nu och det är inte heller långt till platsen där Markus slog upp sin kåta för mer än 20 år sedan. Markus pekar på en grusväg som löper genom skogen.
– Det var på den där vägen jag kom gående från Järpen och det var på det här skiftet jag bodde. Så det känns lite som att en cirkel sluts med den här stugan.
Betydelsefullt att jobba med kroppen
De fyra åren ensam i skogen lärde honom vikten av att lita på sin egen kropp och hur betydelsefullt det är att använda den. Det är en av hans förhoppningar att den nya boken ska inspirera till. Kanske till och med att några som läser den bygger en egen liten stuga.
– Idag är det som att allt som har med det fysiska att göra ska byggas bort. Jag vill använda min kropp och jag tror att alla mår bra av att göra det. Allt smakar lite bättre när du får känna det i kroppen.
LÄS ÄVEN: Bor i ett växthus: “Jag vill inspirera andra att uppleva naturens läkande effekt”
Skogen räddade honom
Den andra förhoppningen är att de som läser boken ska tillbringa mer tid i naturen. I boken skriver Markus att skogen räddade honom och han tror inte att han är unik.
– Jag vet att det händer någonting när man tillbringar tid ute. Saker och ting landar bara man får hänga med träden. Så var det för mig i alla fall. Det kanske låter flummigt men det är det inte. Idag är det lätt att man tappar bort kopplingen till naturen och jag tror att det är skitfarligt. Vi behöver sätta oss själva i lite andra situationer än vi är vana vid. Min drivkraft är egentligen bara att få folk att ge sig ut och se vad som händer.
Markus Torgeby
Ålder: 47 år.
Familj: Gift med Frida, tillsammans har de döttrarna Signe, Helga och Birgitta.
Bor: På en gammal fäbodvall utanför Undersåker i Jämtland.
Gör: Författare, snickare och föreläsare.
Aktuell: Boken ”En plats på jorden” som han gjort tillsammans med sin fru Frida Torgeby. Medverkar också i SVT-programmet ”Husdrömmar” under hösten. Har tidigare gett ut böckerna ”Löparens hjärta” och ”Sova ute”.
Artikeln publicerades först hos Icakuriren.