Renoveringen av den vackra gamla prästgården i Lövestad har pågått i ett kvarts sekel nu. Johannas och Christians historia är en fascinerande husresa med 1800-talet som slutmål.
Det var inte många som trodde på Johanna och Christian när de köpte den stora prästgården i Lövestad 1994. Hur vågade de? Säkert var det många som tyckte att det unga paret hade tagit sig en hel ocean över huvudet. Men de forna kritikerna har tystnat.
– Det känns bra när vänner och familj kommer hit och säger att huset blivit vackert, säger Johanna. Men helt färdiga lär vi aldrig bli. Det finns alltid något nytt projekt att sätta tänderna i.
Det är en vacker sensommardag i skånska Lövestad. I prästgårdens trädgård blommar dahlior, rudbeckior och höstanemoner. Inne i huset råder en lugn och skön atmosfär. Kanske är det den finstämda färgsättningen som gör att ron sprider sig i kroppen. Eller är det de vackra trägolven, textilierna och de antika möblerna som får tiden att stanna upp?
– Vårt hem är vår tillflyktsort, säger Johanna. Här kan vi slappna av, rensa hjärnan och vara oss själva. Men för oss är det inte synonymt med att ligga på soffan eller läsa en bok. Det är att arbeta i trädgården eller med huset.
Ville ha något eget
Johannas och Christians husresa startade i början av 1990-talet då de lämnade Malmö för att hyra en korsvirkeslänga i mellersta Skåne. De lärde känna flera antikhandlare och fick upp ögonen för antikviteter. Lennart, som de hyrde av, inspirerade också. Skicklig inom byggnadsvård delade han gärna med sig av sina kunskaper. Det väckte en längtan hos Johanna och Christian att skaffa ett eget gammalt hus att renovera. Efter att ha letat i nästan två år kom de till prästgården i Lövestad, byggd 1857 och egentligen på tok för stor.
– Huset upphörde att vara prästgård i slutet av 1980-talet då kyrkan sålde det, säger Johanna. Ägaren bodde bara i köket. Det var heltäckningsmattor i rött och brunt överallt, plast- och strukturtapeter i flera lager och garderobsväggar från 1960-talet. Men takhöjden var härlig.
Köpet av prästgården förändrade Johannas och Christians vardag, från dag ett handlade livet om renovering. Men de var förberedda på det och när de flyttade in, ödmjuka inför huset, bestämde de sig för att börja med att bo in sig.
– Första året gjorde vi mindre insatser för att samla oss. Men mest njöt vi nog av att vara på plats, säger Johanna.
Efter första året i huset hade de sin strategi klar: ett rum i taget och göra det helt klart. Inget plottrande på olika ställen samtidigt. Att göra allt själva var en annan strategi. Lennart fanns att fråga liksom vänner som själva höll på att renovera. Ett av rummen, dagens matsal, fungerade som parets verkstad ända fram till 2007. Och målbilden var tydlig.
– Den var att återge huset dess ursprung, säger Johanna. Moderniteter som kök och badrum så klart, men i övrigt ett hus så nära 1857 som möjligt. Den planen har vi aldrig lämnat.
Renoverat rum för rum
Om man ser sitt hus som ett livsprojekt är ett kvarts sekel av ständiga renoveringar inget konstigt. Tar man rum för rum och kan stänga dörren till pågående projekt går det bra, menar Johanna. Och unnar man sig pauser från pensel, hyvlar och hammare kommer suget tillbaka.
Johanna och Christian har hunnit bli föräldrar och yrkesarbetat heltid under resans gång. Inga byggnadsvårdseremiter, alltså, men konsekventa och tålmodiga. De har lagat och limfärgat tak och reparerat stuckaturer i flera rum. Alla golv har bytts ut, golvlister och dörrfoder gjorts efter gamla original, väggar befriats från flera lager gamla tapeter och dörrar målats. Det har kaklats, tapetseras, handhyvlats … man skulle kunna fylla en hel bok med allt paret har åstadkommit.
Köket är kronan på verket. Det gjordes för sju år sedan.
– Det var det mest arbetskrävande projektet, säger Johanna. Vi visste att det skulle ta tid och att vi skulle tvingas äta hämtpizza väldigt länge. Därför gjorde vi det sent i processen; då hade vi fått tillräckligt med kunskap och utvecklat vårt snickeri. Vi gjorde köksinredningen helt själva: stommar, fronter, inredning. Och så byggde vi den öppna spisen också. Den är härlig att elda i när det blåser snålt!
Men varifrån kommer energin att göra allt själv? Från huset, svarar Johanna.
– Här är fantastiskt att bo. Alltid tyst. Svalt under heta sommardagar. Ibland kan jag sakna ”det lilla och cozy” med mjuka mattor. Här går vi nästan alltid i raggsockor och tröjor! A
