Någon gång i slutet av 1600-talet började det tillverkas grönmålade trädgårdsstolar i sydöstra England. Principen var enkel: i en tjock träsits med mjukt sittvänlig form fästes svarvade pinnar som blev ben och ryggstöd. Stolen fick namnet Windsorstol.
Snart tog stolen klivet över Atlanten. Stolar från Philadelphia blev kända för en rak avslutning på ryggspjälorna, New York-stolar för en elegant böjd avslutning som gled över i armstöd. Stolarna var både bekväma och billiga, så vad satt man på när man undertecknade den amerikanska oavhängighetsförklaringen den 4 juli 1776? Jo, självklart på Windsorstolar.
I mitten av 1800-talet reste fröken Henriette Gyllenhaal till Amerika. När hon kom hem och bosatte sig på Hooks herrgård i Småland lät hon en snickare tillverka pinnstolar. Modellen spreds snabbt till småländska snickare.
Sedan kom jugendstil, art déco och funkis. Inte särskilt pinnstolsvänliga någon av dem, för pinnstolen är lantlig, inte världsvan och tjusig. Men på 1940-talet, när den första funkisförtjusningen lagt sig, dök pinnstolen upp igen. Carl Malmstens ”Lilla Åland” saknar 1800-talets svarvade kurvor, precis som ”Åkerblomstolen” som för folkhälsans skull hade en knyck på ryggspjälorna som gav svankstöd. Formpressad plywood i sitsarna började användas på 50-talet innan pinnstolen blev omodern igen. Den fick ligga i malpåse tills 70-talets gröna våg förde med sig en hausse för furumöbler. Nu var pinnstolen inte pinnig längre, utan klumpig och gärna betsad i brunt eller grönt.
Att 80-talets yuppies inte möblerade med pinnstolar är lätt att förstå, och på 90-talet valde vi grekiska blåmålade stolar med sjögrässits i stället. Men nu är pinnstolen tillbaka igen.
PS Missa inte pinnstolsmuseet i Växjö, www.pinnstolen.hobby-site.org