Nygammalt hus i Tällberg

De har firat åtskilliga midsomrar och jular som turister i Siljansbygden.

– Vi gick och vandrade och tyckte att det var så enastående vackert. Vi ville bygga ett nytt hus här, säger MariAnne Olsson.

De har tidigare bott i södra Sverige men när pensionen närmade sig ville MariAnne, som vuxit upp i Lappland, längre norrut. Dalarna blev ett naturligt val.

Genom byuppsyningsmannen i Tällberg fick Bo och MariAnne veta att det fanns två tomter på tillsammans 6 000 kvadratmeter till salu. Det visade sig vara råmark, överväxt med skog och sly, men med stor potential eftersom den låg på höjden med storslagen utsikt över Siljan. 1998 blev de lyckliga ägare av en bit mark i Tällberg.

Eftersom det är en gammal kulturbygd, var det viktigt att huset skulle smälta in och hämta drag från den lokala byggnadstraditionen. Bo och MariAnne som tidigt hade klart för sig hur huset skulle se ut, ritade en skiss och tog sedan kontakt med arkitekt Claes Engström, som gjorde en byggnadsritning. De sökte även upp byggnadsnämnden på orten för godkännande och träffade en byggnadsantikvarie, knuten till Leksands Kulturhus, som kunde ge goda råd. Dessutom presenterades byggnadsplanen för Tällbergs byamän som samtyckte.

Huset knyter an till den klassiska parstugan genom att vara långsmalt och högt, med traditionellt sadeltak. Fasaden har klätts med locklistpanel, struken i Falu ljusröd, med ljust grå snickeridetaljer och fönsterfoder. Men kanske är det ändå fönstren, tillverkade efter gammal förlaga och symmetriskt placerade på fasaden, som mest bidrar till husets väl avvägda proportioner.

– Vi ville ha höga fönster med mycket glas och smäcker spröjs. Och det tandade överstycket, det hade jag sett på hus i Västerbotten, säger MariAnne.

På taket ligger nytt lertegel som tillsammans med de utkragade skorstenarna kommer att åldras vackert. Det är bara det glasade burspråket med balkong ovanpå, som bryter av mot den traditionella stilen. Men även det fick gehör hos byggnadsantikvarien.

– Han menade att om man bygger ett hus med det här läget, då är det trevligt om man gör någonting som sticker ut. Det gör burspråket, utan att det stör bilden för övrigt, säger MariAnne.

Kanske är det också just burspråket som mest bidrar till känslan av ljus och rymd inne i huset. MariAnne och Bo ville ha en så öppen planlösning som möjligt.

– Eftersom vi bara är två, så behöver vi inte en massa rum. Vi vill hellre kunna se igenom hela huset, var vi än står. Det är därför vi har fått ett sådant fantastiskt ljus. Huset är ju verkligen byggt för oss, säger hon.

När man stiger in på framsidans glasveranda, kan man blicka rakt igenom huset, genom hall och vardagsrum och ut genom de stora glasrutorna i burspråket. I det stora köket flödar ljuset också in från tre håll, likt ett gammaldags lantkök. Här finns både vedspis som värmer vintertid och en altan med vacker utsikt. Från diskbänken kan man vila blicken på de små grå timmerhusen som konstnären Gustaf Ankarcrona samlade till en kringbyggd gård, Holen, vid förra sekelskiftet. I dag är den hembygdsgård och samlingspunkt för Tällbergsbor och turister. Många promenerar, precis som MariAnne och Bo en gång gjorde, på vägen utanför.

– När man bor här permanent, då uppskattar man att det rör sig lite i byn. Och vi har fått mycket beröm. Människor som själva ska bygga ringer på och vill titta, för det här huset kan egentligen stå var som helst i Sverige, säger hon.

Det tog ett år att iordningställa marken innan det 240 kvadratmeter stora huset byggdes i lösvirke. Några få björkar har noggrant sparats som inramning och runt tomten löper en gärdsgård. Trots att gräsmattor och grusgångar på den sluttande tomten är välskötta, så ger trädgården ändå intryck av naturtomt med inslag av ängsmark. MariAnne, som planerat och arbetat med trädgården, har bland annat sått lupiner som tillåts breda ut sig i sluttningen. En annan vild blomma och samtidigt en raritet som blivit MariAnne extra kär, är den vita rallarrosen.

– Rallarrosen var växten för oss uppe i Lappland. Skulle vi ta in blommor i en vas, då var det den vi fick plocka, säger hon.

Blomrikedomen är större på sluttningarna i Tällberg. Snart ska buketterna bindas och björkgirlangerna flätas för majstången och MariAnne har redan plockat fram Leksandsdräkten. Hon är inte längre någon turist på genomresa.

– Man får nypa sig i armen, det är en sådan förmån att få leva och bo så här!