Moderna tider i 20-talsidyllen

Familjen Berntsson köpte sitt hus i Alingsås 1993. Med två barn som så småningom behövde varsitt rum, blev det för litet. Eftersom de trivdes i området, kändes det naturligt att bygga ut. Men inte någon konventionell tillbyggnad, utan en med maximal kontrast i både stil och material – i aluminium. Alf Berntsson tycker att hela huset fått ett lyft.

Hur gick det till?

– Vi gjorde en lista över vad vi behövde och gav arkitekterna fria händer att rita något modernt och funktionellt. Efter en del bollande fram och tillbaka blev det så här.

Varför just aluminium?

– Överst på vår önskelista stod det modernt och underhållsfritt. Formen är utan tvivel modern och fasaden ska hålla i århundraden. Naturanodiserad aluminium är redan oxiderad och förändras inte av väder och vind.

Vad sa byggnadsnämnden om ritningarna?

– Det blev stort hallå. Stadsarkitekten kom in på mötet. Vårt första förslag hade en slät aluminiumfasad och den slog de bakut inför. De tyckte det var för mycket industrikänsla i den blanka fönsterlösa väggen mot gatan. Då föreslog vi att vi kunde sätta upp en spaljé där och det tyckte de var trevligt. Sedan spann vi vidare på den idén. Genom att skära ut slingrande grenar med blad direkt i metallen fick vi både spaljé och växter i ett.

Hur vågade ni ger er på något så pass oprövat?

– Vi skrev ut mönstret på papper i skala 1:1 och tejpade upp på väggen innan vi beställde de laserskurna plåtarna. Efter en del ändringar bestämde vi oss för att köra. När sedan plåtarna kom från fabriken var de helt klara att fästas upp, med förborrade skruvhål och allt. Det gick snabbt och smidigt att pussla ihop på plats. Fasaden var då klädd med mineritskivor.

Vad tyckte grannarna?

– Det fanns nog de som tyckte att det var fruktansvärt, andra att det var snyggt. De som pratar med oss, vågar väl inte säga något negativt rent ut. De som går förbi på kvällen gillar förhoppningsvis fasadbelysningen. Vi har satt lysdiodbelysning innanför plåtarna så att det organiska mönstret framträder när det är mörkt. Det är en liten distans mellan mineritväggen och plåtarna, så belysningen ger ett tredimensionellt intryck.

Blev det inte dyrt att göra något så helt unikt?

– Plåtarna på totalt cirka 45 kvadratmeter kostade 57 000 kronor plus moms och monteringskostnad. Det är alltså vad vi hade sparat om vi hade nöjt oss med den tråkiga mineritfasaden. Den är också underhållsfri och ser ut ungefär som betong.

Hur fick ni ihop skarven mellan det gamla huset och den nya huskroppen?

– Vi flyttade dit vår huvudentré och blev väldigt nöjda med den nätta lösning som arkitekterna presenterade. Den släta dörren och sidofönstret i frostat glas och trappan med räcken i galvaniserat stål ger ett lätt och ganska neutralt intryck. Det är elegant utan att dra uppmärksamhet till sig. Och väldigt praktiskt med galler på understa steget.

Långsidan mot trädgården har en skjutdörr i glas. Vad har det tillfört?

– När vi sitter inne känns det nästan som att vara ute i trädgården. Från matbordet har vi utsikt över sjön nedanför vårt bostadsområde. Det är häftigt. Och någon insyn från grannarna har vi inte från det hållet.

Hur har trädgården påverkats?

– Ombyggnaden krävde stora ingrepp i trädgården, men vi har ändå kvar de flesta av de gamla äppelträden och bärbuskarna. Vi passade även på att dränera runt huset och installera bergvärme så att vi kunde få ut den gamla oljepannan så några rabatter fick offras.

Hur har det blivit inomhus?

– Förutom ljuset och utsikten har vi fått betydligt mera utrymme och det var det vi behövde mest av allt.

Hade ni redan renoverat köket och badrummet?

– Nej, ett nytt kök stod också på önskelistan. Det gamla var från 70-talet och rejält nedgånget. Vi gjorde även i ordning badrummet, källaren och fräschade upp tvättstugan. Det finns saker kvar att göra, men det viktigaste är vi nu klara med.

Blev allt så som ni hade planerat?

– Vi är i stort sett nöjda, men det blev faktiskt inte riktigt som vi tänkt oss. Först önskade vi oss också en källare med två hobbyrum och nedgång inifrån, men vi stötte på berg när vi började gräva och det var inte värt att spränga. Anna-Karin drömde om en ateljé där hon kunde måla, sy och arbeta med textiltryck och jag önskade mig ett musikrum där jag kunde sitta och spela. Förhoppningen var att få plats med en flygel. Men det viktigaste var ändå att Oskar fick ett eget rum och vi ett nytt kök och stort rum där alla kan vara tillsammans. Anna-Karin syr vid matbordet och jag sitter i hallen och spelar piano. Snart kommer vardagsrumsfåtöljerna att få maka på sig för min nya flygel