Nationalromantik med utsikt i skånska Arild

År 1916 lät styckjunkare August Engqvist bygga ett trähus högt uppe på en kulle i skånska Arild med himlen som närmaste granne, och med en fantastisk utsikt över havet. Det fanns inte ett träd på den kuperade tomten. Bara huset i ensamt majestät som i folkmun kom att kallas för ”Pepparkakshuset”. Det är ett av få hus i Arild där man var tvungen att gå upp tre trappsteg för att komma in i källaren – med havsutsikt. 
Nästan åttio år senare, en vårkväll 1994 körde André till den skånska idyllen för att titta på ”Pepparkakshuset” som var till salu. Mest av nyfikenhet, han hade inga kopplingar till Arild, men var å andra sidan ute efter ett sommarhus.
– Tomten var helt igenvuxen, nästan som en djungel, berättar han. Men jag gick ändå in, fick syn på huset och blev helt betagen.

Det har gått arton år sedan vårkvällen då André förstod att han hade hittat sitt drömhus. Nu är det en kulen dag med en himmel lika grå som havet. I ”Pepparkakshuset” brinner en brasa i gillestugans öppna spis som sprider en skön värme. En trappa upp finns kök, bibliotek och en stor glasveranda med gråmålade trägolv, genomarbetade trädetaljer och mustiga färger på väggarna. Från glasverandan ser man havet bakom nakna björkstammar. Allt andas en hemtrevnad som bara finns i ett hus som är väl omhändertaget.
– Dagen efter ringde jag mäklaren och fick komma in i huset. Det var helt perfekt. Väldigt nedslitet och med vit plastfärg överallt. Men det hade sunda material i originalskick under den vita ytan, vilket var viktigt för mig. Arild kändes också som ett rimligt avstånd från Lund där jag och min dåvarande hustru bodde i en lägenhet. Jag tvekade aldrig, det här huset skulle vi ha.
Men de ville inte ha för bråttom med förändringar utan att ha lärt känna huset och dess ”själ”.
– Redan från början bestämde jag mig för att hålla mig till de stilideal som rådde 1916. Varje gång jag stötte på patrull i stort och smått tänkte jag: Hur hade man gjort 1916? Hur tänkte man då? Det var ett bra riktmärke som gjorde det lättare.

I början handlade det om att hålla hårt i tyglarna och inte göra någonting. Under flera år fungerade ”Pepparkakshuset” som ett rent sommarnöje. Energin lades på att såga ner träd, röja tomten fri från sly och buskage som tagit herraväldet
under årens lopp.
Men en dag var det dags att ta fram skissblocket.
– Jag tog ett foto på huset rakt framifrån och kopierade bilden på ett papper där jag började rita in hur jag ville att det skulle se ut för ögat. För att få rätt tidsanda på utbyggnaden tittade vi på andra hus från 1910–1920-talet. Vår målsättning var att behålla grundplanen intakt så långt som möjligt. Att göra köket större och råvinden beboelig stod också på önskelistan.

När alla bitar fallit på plats drog renoveringen i gång med besked. Under de dryga tre år som arbetet tog kunde huset inte användas då mycket hade ”blåsts ut”. Kvar fanns grunden, trä-
golven, väggarna och undertaken.
– Det fanns en lättnad i att så mycket invändigt var slitet och nerkladdat med vit plastfärg. Det gav frihet att röja utan dåligt samvete.
Matkällaren med grovkök blev en rustik gillestuga med tegelgolv, öppen spis och egen ingång utifrån. Där oljepannan stod finns nu ett badrum. André slipade golv, flyttade fönster, gjorde plats för toaletter och handfat och lät tillverka två nya trappor efter husets originaltrappa. Han byggde hyllor i bibliotek och sovrum. Han ritade och lät mura upp en öppen spis, han gjorde nya lister och foder efter gamla som fanns kvar, skapade nischer, inredde råvinden och räknade millimeter för att pussla in de nya funktionerna.
– Emellanåt var det som att inreda en båt.

Rent konstruktionsmässigt var tillbyggnaden den största utmaningen. André tog råd av en erfaren konstruktör och följde sin egen magkänsla, men det var en nervös period innan han nådde dit. Däremot rådde ingen tvekan om hur tillbyggnadens fönster skulle se ut, gammaldags, men inte kopior av husets originalfönster.
– Stadsantikvarien tyckte likadant. Tillbyggnaden skulle skilja sig aningen från originalet för att visa att den var av yngre datum, men samtidigt utformad efter husets stil. När det mesta av renoveringen var klar blev huset K-märkt. Väldigt hedrande, med tanke på hur mycket som är omgjort.

Att ”Pepparkakshusets” tillbyggnad med glasveranda och spis är nya kan ingen se, lika lite som att nischer, vissa dörrar, trappor, lister och andra detaljer är gjorda under 2000-talet. Här ligger en tanke bakom allt, från gammaldags element och strömbrytare till den gröna färg som löper i fönsterbågar, trappräcken, foder och lister och binder samman våningarna från gillestugan till vindens gäst- och arbetsrum. Fönsterluckornas utskurna hjärtan är ett annat tema som kommer igen i både trappräcken och i bibliotekets fasta bokhyllor.
– Jag kände mig nästan tramsig när jag sågade ut hjärtan i trappräcke och bokhyllor, men jag hade ju bestämt mig för att vara trogen husets själ. Och den är mycket romantisk och lustfylld.

Sedan fyra år tillbaka är ”Pepparkakshuset” Andrés permanenta bostad. Det är ett hus vars kvaliteter räcker för alla årstider. Att vakna upp till utsikten av hav en sommarmorgon är oslagbart, liksom att sitta framför den öppna spisen en stormig novemberdag när vinden tjuter utanför. Då är det som att bo i ett fyrhus, säger André – ett extremt svårmöblerat fyrhus.
– Nästan omöjligt, förtydligar han. Det här är inget dussinhus med dussinrum i. Därför finns det inga enkla lösningar. De möbler jag har, är alla köpta begagnade eller hittade på soptippar. Jag har svårt att hitta något i det nya utbudet som jag tycker om. Å andra sidan vill jag inte ha så många prylar runt mig. Jag föredrar fria ytor, säger André.

Han låter rummen få tala sitt eget språk utan att bli avbrutna. Kanske är det därför det känns så fridfullt. Fast på ett ställe kallar huset fortfarande på honom, i utrymmet bredvid gillestugan där han ännu inte fått bastun färdig.
André skrattar:
– Jag köpte huset mycket för att få bygga en egen bastu, men så långt har jag ännu inte kommit. Visst är det typiskt!