Lutande huset i Trosa

Villa Lugnet ligger vid Trosaån och utstrålar den där bullerbykänslan som bara hundraåriga trähus gör. Med snö och juldekorationer blir atmosfären verkligen sagolik.
– Det är kul att göra jul här. Vårt hus är ett riktigt julhus, säger Katarina Thyreen.
Det är ingen överdriven pyntning i rummen, men när det kommer till granen är det maximalism som gäller. Det är tradition att hela familjen ska pynta den och hänga upp så mycket som det bara går. Ljus, flaggor, glitter, kulor, smällkarameller och fåglar – allt ska med.
– Fast sen går jag och plockar bort lite, avslöjar Katarina.
Å andra sidan slukar en gran av den här digniteten en hel del pynt. För egentligen är det två granar i en.
– Vi åker alltid till bonden vid Lundby gård i Vagnhärad där man får hugga granen själv. För några år sedan fick vi tag i en gran med två toppar, och sedan dess har det blivit lite av en sport att hitta en dubbelgran varje år.
Jan och Katarina köpte huset 1996. Eftersom Jan har vuxit upp i Trosa och Vagnhärad var det naturligt att söka sig dit igen när familjen bestämt sig för att lämna tvåan vid Odenplan i Stockholm.
– Vi hade sneglat på huset länge. Det stod obebott de sista åren innan vi köpte. Så det var rejält nedgånget, berättar Katarina.
Hon tog reda på vem ägaren var och skrev ett brev till honom för att visa sitt intresse att köpa huset. Ägaren hann dock gå bort strax efter att hon skickat brevet och i stället kom ett svar från mäklaren som fått i uppdrag att sälja huset.
– Halva Trosa var och tittade på den öppna visningen och priset man begärde hade vi inte råd med. Så vi gick hem och grät en skvätt, säger Jan.
Efter några månader tog mäklaren kontakt igen. Huset hade inte sålts trots mängden av intressenter, och nu gick säljaren med på ett lägre bud. Våren 1997 flyttade familjen in och började renovera.
– Första natten vi sov här började det ösregna. Då hörde vi hur det regnade in på vinden, minns Jan. Just plåttaket har de anlitat hantverkare för att lägga om, men nästan all annan renovering har de gjort på egen hand.
– Vi hade lite erfarenhet från ett torp som vi renoverat – två gånger. Första gången gjorde vi fel och fick hussvamp, berättar Katarina. Det var väl därför vi vågade ge oss på det här huset som verkligen var ett renoveringsobjekt.
Förutom det läckandet taket behövde alla fönster kittas och målas om. Söderfasaden var så genomrutten att man i stort sett kunde sticka fingret rakt igenom, det fanns ingen toalett och enbart sommarvatten. Dessutom hade huset stora sättningar. När dottern Tuva cyklade runt på sin trehjuling på vardagsrumsgolvet under renoveringsarbetet lutade det så mycket att hon alltid rullade ner mot norrväggen. Den leriga jordmånen längs Trosaån gör att många av de gamla trähusen har satt sig och lutar än hit, än dit.
– Vi hade att välja mellan att lyfta huset eller renovera det som det var. Vi valde det senare, men så här i efterhand kan man kanske tycka att det varit bättre att påla huset – men det hade vi inte råd med då.
Som om renoveringen av det egna huset inte var nog köpte familjen ytterligare ett sekelskifteshus några år efter flytten till Trosa. Det renoverades för att Katarina skulle kunna ha sin inredningsbutik där. Nu har de sålt det huset och flyttat butiken.
– Jag är inte alls en sådan som tycker att inredning är det viktigaste i livet. Men jag behövde göra något annat efter att jag gått in i väggen, säger Katarina. Hennes intresse för form och design vaknade redan i tonåren. För elva år sedan startade hon inredningsbutik på nätet med hjälp av Jan som är systemutvecklare, och att gå på auktion blev senare deras gemensamma nöje.
– Förr gick det verkligen att fynda på bondauktioner. Oj, vilken pulshöjare det kunde vara. Man fick hjärtklappning redan på parkeringen, säger Katarina och skrattar vid minnet.
På frågan om de har samma smak svarar Jan:
– Jag kan väl ibland vilja ha lite mer luft mellan sakerna, men annars tycker vi oftast likadant.