Göteborgsvillan som räddades från förfallet

Det var när Wictoria Ostrelius kom upp på övervåningen och genom de smutsiga fönstren såg hamnkranarna på andra sidan Göta älv som hon bestämde sig.
– Det var här jag skulle bo. Oavsett om det skulle visa sig vara en bra idé att renovera eller inte.
Hon var inställd på att köpa den gamla skrotsamlarens hus själv och hade med sig sin särbo Rikard och en snickare som skulle hjälpa till att bedöma i vilket skick huset var.
Det slutade med att paret köpte huset tillsammans.

Fyra år senare är 180 kubikmeter skrot och skräp bortforslat, putsen är bytt mot träfasad och i stort sett allt inomhus har blåsts ut och byggts upp igen.
– Wictoria är visionär. Hon ser det som inte finns men som kan bli, säger Rikard. Jag ser verkligheten, och på visningen såg jag bara ett förfallet ruckel. Men jag var kär och ville göra Wictoria lycklig, så jag sa ja till husköpet.
Det beslutet förändrade tillvaron för paret och dessutom räddade det livet på det vanskötta huset i den gamla arbetarstadsdelen Ekebäck i västra Göteborg.
Här är gatorna trånga och husen ligger tätt på små tomter, en del klänger på hyllor i det branta berget. Människorna ser ut att älska sina gamla hus och målar och renoverar ständigt.
– Det är en liten idyll, tycker Wictoria. Det blir mycket småprat grannar emellan, vi utbyter tips och goda råd och det finns alltid någon som kan låna ut det man tillfälligt saknar i sitt eget hushåll.
 

 

Men egentligen har familjen Ostrelius-Holmgren inte riktigt haft tid att umgås med grannarna. De har klängt på stegar, släpat ut mängder av bråte till containrar och kånkat in målarpytsar. De har ritat och rivit, byggt och bråkat – kort sagt satt hela relationen på spel genom att satsa allt på Wictorias dröm. Mitt i alltihopa föddes sonen Leon.
– Huset har lärt oss vad det är att leva tillsammans, säger Rikard. Vi hade våra duster under den värsta renoveringsperioden, men jobbet har svetsat oss samman till en familj.
De visar foton på hur huset såg ut när de tog över. Putsen hade länge rasat av fasaden, några fönster var trasiga och det var bara en tidsfråga innan taket skulle börja läcka.
– Bakom allt detta såg jag skönheten som jag ville återskapa, säger Wictoria. Jag ville ha ett gammalt trähus, så vi tog ner putsen, isolerade och satte på träfasad. Jag tycker att man ska ta hänsyn till området också. Det här är en gammal arbetarstadsdel, så ett nytt hus hade inte passat in.

Rikard blev arbetsledare för 35 hantverkare som kom och gick under de två första årens intensiva renovering. Underhållet var svårt eftersatt men stommen intakt. Det fanns ingen fukt, mögel eller röta. Huset fick ett nytt plåttak och nya spröjsade fönster som liknar de gamla. De två små lägenheterna på bottenvåningen raderades ut med kofot och motorsåg så att planlösningen blev öppen. Kök och badrum kastades ut. Avloppsrör och vattenledningar byttes. Elektriciteten drogs om.
Övervåningen öppnades upp till taknock. Tre sovrum, ett nytt badrum, en walk-in-closet, ett arbetsrum och ett sovloft ovanpå det ena sovrummet skapades.

Wictoria är inredare, så trendspaning är hennes jobb. Hon plöjer inredningsmagasin och har full koll på nätet. Mycket i hemmet är köpt på Blocket eller någon auktionssajt och har fått nytt liv med vit färg och mönstrade textilier.
– Jag vurmar för det gamla, saker med en historia, säger hon. Och hela familjen älskar vitt. Det skänker lugn och ger ett andrum när man kommer hem.
Det hundraåriga huset har blivit vad Wictoria visste att det hade potential att bli. Stolt och ståtligt tronar det på sin hörntomt.
– Jag är så otålig! Men jag tror att jag har lärt mig nu, att inte stressa fram saker så som jag gjorde förut. Ett gammalt hus måste få ta den tid det behöver i sin föryngringsprocess. Jag lyckades avhålla mig från att tapetsera de första åren. Nu när allt det andra är på plats kan jag se var jag vill ha tapeter och välja dem som passar.
Rikard har fortfarande svårt att föreställa sig vad det ska bli av alla sambons idéer.
– Men hon är väldigt duktig, så jag litar på henne, säger han. Och så länge vi håller oss någorlunda inom vår budget så kan jag lugnt vänta tills projekten är färdiga och går att beskåda.