Det finns visserligen många vackra hus från 1900-talets början i Stockholms skärgård. Men få gömmer en sådan skatt som ”Söderbo”. Kliver man in i det faluröda huset på ön Lådna ser det ut som om tiden stannat för nästan hundra år sedan.
– Ingenting har förändrats sedan huset inreddes på 1920-talet, berättar Karl, som i dag är husets ägare.
– Varje möbel, varje tavla, ja, till och med prydnadssakerna står kvar på sin plats. Och eftersom bekvämligheterna fortfarande är obefintliga, levs ungefär samma sommarliv, med släkt, vänner och barn.
– Det som fattas är dock tjänstefolket! Vatten måste fortfarande bäras in och maten hämtas i jordkällaren, säger Karl.
Men allt får ta den tid det tar och blir en välgörande motsats till stadslivets brådska. Den nostalgin är kanske huvudanledningen till att huset fått stå så orört. Här får barnen dessutom uppleva hur deras pappa och farföräldrar firade sina sommarlov förr.
Karls farmors far och hans familj hittade ut till Lådna i mellanskärgården redan i slutet av 1800-talet. ”Professorn” flyttade då in som sommargäst i bonden Östermans hus. Men år 1920 blev Karls familj ägare till det faluröda huset ”Söderbo”. Förutom boningshuset, fanns också en sjöbod från mitten av 1800-talet, en rejäl jordkällare och en badhytt nere vid vattnet. På vintrarna stod ”Söderbo” övergivet, men väcktes till liv varje sommar då herrskap och tjänstefolk med mängder av bagage, kom med ångbåten från storstan för att njuta av vila och frisk luft.
I dag ser det mesta likadant ut som på Karls farmors tid. Undantaget är trädgården, som förr pryddes av välansade rabatter och krattade grusgångar, men nu har det förvildades charm. Glasverandan, med sin slitet vitmålade pärlspont har alltid varit husets mest älskade rum. Här har alla åldrar samlats efter dagens bad- och båtturer. Verandans stora fönster med gamla, handblåsta glasrutor, har klarat sig hela genom alla år. De vita trämöblerna inhandlades när det begav sig på tidens mest fashionabla varuhus, Nordiska Kompaniet. Möbelserien innehöll allt från matsalsmöbler, skrivbord och sovrumsmöbler till fåtöljer och hyllor, och i huset finns ovanligt många fina exempel.
Från glasverandan kommer man in i matsalen, där man nästan kan höra sorlet av gäster och känna doften av mat, som tillretts på vedspisen. Herrarna i huset bidrog till rummets utsmyckning med fåglar de skjutit härute: en berguv, en ormvråk, en duvhök och en tordmule, som nu alla tittar ner från det höga skåpet.
– Serveringsluckan mot köket har alltid varit en populär lekplats. Där har jag, mina systrar, och sedan mina barn, ofta krupit igenom på vild jakt runt alla rum, berättar Karl.
I förmaket, tittar Karls farmor ner på sina barnbarnsbarn från en oljemålning. Sängen i rummet användes vissa tider av en piga, men senare som extrasäng för mor i huset.
– Sovrummets dubbelsäng är så smal, att man faktiskt behöver vara nykär eller väldigt mager för att få plats två stycken i den, skrattar Karl.
På husets skuggsida, finns de enklare utrymmena. En liten glasveranda, fungerar som groventré. Där väntar tvättfatet på den som smutsat ner sig eller uppsökt utedasset. Här finns förstås också köket, där inredningen är densamma som när husets kvinnor tillbringade många timmar med matlagning, bakning och konservering.
Även på övervåningen är det mesta intakt. En del textilier har nötts av tidens tand och bytts ut, en och annan småsak har kommit till, men de vackra jugendtapeterna i föräldrarnas sovrum är original. Genom en av dörrarna på övervåningen ser man in i flickornas rum. Det är målat i svagt rosa och ser lite jungfruligt ut med sina höga smala sängar.
– I pojkrummet intill bodde jag, berättar Karl. Innanför fanns mamma och pappa i ett stort sovrum som i alla tider har kallats för ”sotarrummet”. Dubbelsängen heter följaktligen ”sotarsängen”. Namnet sägs komma av att ”Söderbo” ursprungligen byggdes av öns sotare, innan det såldes vidare som sommarnöje.
Lådna är en skärgårdsö som till skillnad mot många andra fortfarande har en handelsbod och betande kor. Och här är det lätt att förflytta sig till det glada 1920-talet när fotogenlampan på verandan tänds i skymningen.
Av Sigbrit Kvarning Foto Kent Billequist